onsdag 23 september 2009

Vilken morgon!

Vissa morgnar brinner det i knutarna!
Vi hade tandläkartid kl 8 för ena killen och smart som jag trodde jag var, bokade vi även en tid till den andra killen kl 8.30. Skönt att ha båda besöken avklarade vid ett tillfälle, tänkte jag. Kom då på att jag inte har sagt till läraren att den äldste kommer in lite senare på morgonen. Inser att jag inte har skolans nummer i den nya mobilen. Ringer fritids. Lyckas få tag på en fröken som precis ska gå till skolan och kan framföra meddelande, puh, räddad!
När den första killen blir färdig med sin behandling så är det den andres tur att bli kallad. Minuterna tickar och tickar och jag sitter som på nålar för att jag hela tiden har i huvudet att vi måste hinna tillbaks till dagis för att lämna av mellersta killen så att han hinner följa med på utflykten, som jag inte visste om i samband med bokningen av tiden. Den andre killen blir inkallad tio minuter för sent och jag tänker att nu är det kört. Ringer dagiset och tar mobilnumret så att jag kan nå de på vägen. Så när vi väl blir inkallade så håller hans behandling bara på i tio minuter och plötsligt inser jag att vi kommer hinna i tid! Småspringer till bilen, gasar. Lämnar av den äldste på skolan och är precis i tid för att få den andra killen att haka på sin grupp som traskar till utflykten. Så, nu tog jag ett djupt andetag och började andas.

Lämnade av minstingen i lite lugnare tempo då de inte skulle iväg omgående på sin utflykt. Sen köra hem, lämna bilen, grabba cykeln och trampa snabbt till Centralen för att träffa finaste vänninan, som jag träffar alltför sällan.
En latte macchiatto, scones och mysigt samtal senare är en stressad mammas pulsslag återställt.
Det är helt makalöst hur kvinnors vardagar ser ut ibland. Allt pusslande, körande, tjatande och tålamod som vi utsätts dagligen för, just för våra älskade barns skull. Jag tror att om männen utsattes för vår stress lika ofta så skulle de dö på kuppen! Nä, vad vet jag, men det är bara att inse hur grymma vi kvinnor är! Och ja, hur stressad jag än kan vara ibland så lyckas jag alltid komma i tid med tre barn i släpet, jag vet faktiskt inte själv hur jag gör. Då kanske ni själva kan lista ut vad som provocerar mig...

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar